Det var länge sen jag tänkte på dig nu. Pratade om dig i ett telefonsamtal i våras. Du hade hört av dig tidigt på året och jag var arg och irriterad, vi visste att du ändå aldrig skulle dyka upp, du hade kunnat bespara mig de känslorna.
Vet inte var det gick fel. När det började bildas en spricka emellan oss. Början på slutet. Fast egentligen vet jag ju. Det började nog ett år tidigare. Eller var det samma år? De flyter ihop. Sommar efter sommar. Nästan hela tonåren.
Jag visste nog redan innan att det skulle bli så. Jag vet ju att jag är svår. Jag gjorde inget för att stoppa det heller. Det är svårt, man kan inte hindra andra människor att få en connection till varandra. Särskilt inte som det var då. Men jag visste ju innerst inne hur det skulle blir. Det gick sakta i början. Men sommaren blev till höst och hösten blev till vår och från en dag till en annan fanns det inget mellan oss längre. Ni var så lika varandra. Ni är det säkert fortfarande.
Det vi hade var som inget annat. Alla säger det. Men så var det. Det fanns inget som gjorde mig tryggare än att höra dina andetag på andra sidan luren, flera hundra kilometer ifrån varandra. Telefonsamtalen i timmar. Vi behövde inte ens prata. Bara höra varandras andetag. Det gjorde mig så lugn.
Jag ringde dig på din födelsedag. Jag brukar inte göra sånt. Du kunde inte prata, för hon var påväg till dig. Det var då jag visste att det var över, det var kört. Hon hade redan tagit min plats.
När du hörde av dig sa du att det var bådas beslut, att du tyckte att det var det bästa som kunde ske. Att du inte visste vad vi var, vad vi hade varit. Orden var så främmande för mig. Hur kunde vi ha så olika uppfattningar om dethär? Vi som alltid förstog varandra i allt.
Jag minns telefonsamtalen. Mina samtal till dig i panik, i upplösningstillstånd, skrik, gråt, ibland i lycka.
Jag minns gången du ringde mig och grät.
Du grät aldrig inför någon.
Jag tänkte på dig idag. På hur vi inte är vänner mer. På hur jag inte har tänkt på det. På hur jag bara har gått vidare. Inte sörjt. Inte ältat. Inte bearbetat.
Bara låtsats som det inte har hänt. Men så sviken har jag aldrig känt mig förut och sån sorg som kan bubbla har jag inte känt och jag är så arg så arg så arg att jag inte var viktig mer. Att du bara lämnade. Att jag inte ens var värd en ursäkt, en förklaring. Och jag förstår för tro mig att jag vet att jag är den värsta människan som går runt på denna jord men jag älskade dig med hela mitt hjärta och du vred det som tusen nålar tills det gick i bitar. Tills det gick sönder.
I’m ok. I’m gonna be ok. I’m gonna live a beautiful life and I’ll get to know beautiful people. I will create things of beauty and be surrounded by flowers. And I’ll love myself, and I’ll be soft, I’ll be kind. And I’ll be ok.
